Hela sommaren har gått och jag är halvvägs igenom första vändan av min föräldraledighet. Känslan av oändlighet finns ännu. Tanken att vi fortfarande har tre månader kvar hemmavid, den omsluter mig. Jag vill vara kvar i bubblan.
Jag har haft min första rejäla förkylning sedan Rakel föddes, och insikten om vad sjukdom innebär drabbade mig som en käftsmäll. Att vara sjuk med småbarn kan vara brutalt. Jag är tacksam att hon är så pass liten att hon inte begär särskilt spännande dagar.
Jag låste bloggen under nästan två månader. Nu är den upplåst igen, men jag brottas med tankar om offentligt och privat, om skrivande och mening. Att kunna meddela sig till världen i ett litet hörn av internet – det är fantastiskt, verkligen. Säga till läsarna; jag är som du fast ändå inte.
Knapprandet 