Titta!

Rakel använder flitigt sitt första och hittills enda ord. Titta, utbrister hon och pekar på lampan, mjukisdjuret, bokhyllan eller vad som helst som intresserar henne för stunden. Hennes förundran är smittsam.

Hennes böcker är spridda över vardagsrumsgolvet. Hon går och plockar, till synes på måfå, upp en eller två. Närmar sig mig i fåtöljen. Håller upp sitt fynd, räcker över och visar sedan tydligt att hon vill sitta i mitt knä. Vilken enorm känsla; att ha en dotter som kommer med böcker till en och ber om lässtund. Att få lyfta upp den här lilla rödhåriga personen och ha henne nära sig, samtidigt som hon fångas av berättelser – det är som att låsa upp nya dimensioner av en stark livskänsla.

Kvällen den 23 december

Jag går till Ica på kvällen den 23 december, efter att jag vyssjat Rakel till sömns. Jag köper blöjor, bröstmjölksersättning, grötpulver och öl, en väldig massa öl. Jag förställer med att tjejen i kassan tycker att det ser sjukt ut, all denna öl i kombination med barnprodukter. Jag vill påpeka att det är alkoholfritt alltihop, men håller tyst. Jag går hem och öppnar en Mariestads på flaska, 0,5 %. Den är ljummen, men efter en lång dag och tröttsam läggning duger den. Imorgon väntar julfirande hos mina föräldrar. Ikväll bara stillhet. En ljummen öl vid datorn och en dotter som kommit till ro.

Eastwood

Jag är av den stora mängd svenskar som ryser av obehag vid tanken på Black Friday, men likt förbannat köper saker här och där, för att sedan intala mig själv att ”det blev i alla fall inte särskilt mycket”. I år köpte jag förvånande nog ett gäng filmer, någon på DVD och resten på Blu-ray. I synnerhet de senare formatet är ju himla kristallklart och fint audiovisuellt. Jag är knappast någon hifi-nörd eller hemmabio-fantast, men uppskattar onekligen bra bild och hyggligt ljud. Sedan leveransen från Ginza (bara det faktum att det företaget lever kvar!) har jag tittat igenom film efter film. Till stora delar har jag kikat själv, sent på kvällen efter att Rakel lagt sig. Åtta av filmerna har Clint Eastwood i huvudrollen, vilket borgar för 1) hyfsade actionscener 2) USA-romantik 3) svaga bikaraktärer 4) en film som känns 7/10 som bäst, och nästan alltid 5/10. Eastwood-filmer är för mig sinnebilden av halvdåliga filmer som underhåller trots alla brister. De erbjuder comfort food som jag konsumerar och sedan glömmer bort.

Någon gång under de senaste veckorna, efter ett gäng Eastwood-filmer, drabbas jag av en oväntad respekt för mannen. Genom alla filmer är han så karg, hård och maskulin. Karaktärsutvecklingen, om den finns, är minimal. Känsloregistret pyttelitet. Han spelar en man som kan döda. I Dirty Harry-filmerna spelar Eastwood en polis i San Francisco, där alla som knackar på hemma hos honom vill ligga med honom, döda honom eller dricka öl med honom. Respekten som jag känner för honom kommer av den monumentala medelmåttighet han utstrålar i sitt skådespelaryrke, en aura av att aldrig göra någonting utanför boxen. Det är så skönt med människor som nöjer sig med att vara 5/10, för att ibland pressa sig till 7/10.

Men nu vill jag nog aldrig mer se en film med Clint Eastwood.

I magasinen

Den kanske största tjusningen med att jobba på ett av Sveriges största bibliotek är de gigantiska samlingarna. Mil efter mil av skönlitteratur, facklitteratur, tidskrifter, reklamblad och annat.

Ibland tar jag hissen ner i magasinen, väljer våning lite på måfå, eftersom jag ändå inte har stenkoll på vad som finns var. Jag går bland hyllorna, med material från golv till tak, läser på ryggar och tar ibland en närmare titt. Då känner jag en märkligt stark vördnad inför allt vi har samlat. Även om jag själv jobbar ganska långt ifrån samlingarna sett till mina ordinarie arbetsuppgifter känner jag så tydligt tyngden av dem. Och med tyngden förstås ett ansvar. Sedan den mäktiga ynnesten att få vara en del av detta, en liten perifer anställning i detta hus, med dessa samlingar, eller rättare sagt kulturskatt.

Under en lugn stund på eftermiddagen får jag för mig att söka upp Super Play, den tidning om tv-spel jag prenumererade på från 11 års ålder. Mycket riktigt, i princip alla nummer av tidningen finns i magasinen. Jag åkte ner med hissen. Hittade rätt hylla i det mörka myllret. Fann några kapslar i kartong. Öppnade den första. Och blev 11 år igen.

Tillbaka

Så är jag här igen, med upplåst blogg och händerna i rörelse över tangentbordet. Jag insåg att jag återigen kan behöva skriva på detta lilla hörn av internet. Dels det behov och sedan det faktum att jag faktiskt betalt för WordPress för ganska lång tid framåt. Vad ska man ha en blogg till år 2023? Varför stretar vi på? För att vi kan. För att det är en ventil. För att något inom oss kräver ett utlopp. Det kvittar vilken förklaring som ges, jag bara skriver.

Jag har en dotter som fyllt ett år. Hon är som ett enormt ljus över min tillvaro, som bländar nästan allt annat. Jag har en enastående fru som jag älskar mer för varje dag. Jag har ett stabilt jobb som ligger i linje med min utbildning och kompetens. Jag bor i en stad med utbud, möjligheter och charm. Jag har vänner som jag känner ömt för. Ofta översköljs jag av en känsla av att vara privilegierad.

Men ibland, vissa dagar och vissa stunder, tänker jag att jag skriver på en blogg för att det finns en brist. Ett skavande, en friktion inom en. Variationer av irritationer. Det är ungefär som när någon osökt pratar om sitt jobb – i nio fall av tio är det negativt, eller åtminstone inte odelat positivt.

Återstår att se vad denna återkomst landar i. Men nu är det i alla fall öppet här igen. Hej på er!

15 år sedan

Idag för exakt 15 år sedan började jag plugga journalistik i Kalmar. En blyg 19-åring från Falkenberg hade just flyttat till andra sidan Sverige för att bli journalist, förmodligen med fokus på tv-spel och/eller musik. Tanken var att jag skulle bo i Stockholm och jobba på en tidning, helst DN. Alla andra framtidsplaner var rätt vaga, men det gjorde ingenting där och då.

15 år senare sitter jag i Göteborg istället för Stockholm, och arbetar som bibliotekarie istället för journalist – ett karriärbyte jag aldrig hade anat 2008. För att inte tala om allt annat som hänt under alla dessa år; mitt harvande som lärarvikarie på olika grundskolor, strökurserna som fick mig att älska bildning, det fruktansvärda jobbet som ”donationsförmedlare” (i princip telefonförsäljare) för en stor organisation, alla misslyckade dejter jag varit på, alla gånger jag flyttat in till nya andrahandslägenheter, alla nya vänner och bekanta jag lärt känna, mitt deltagande i poetry slam-SM, att få bli intervjuad i TV4:s morgonprogram, att känna att livet verkligen fullt ut är öppet för en, att träffa sitt livs stora kärlek, att bli pappa till Rakel.

Det är så trösterikt och spännande att livet tar olika krumsprång och snedsteg, och inte minst oändliga omvägar – och det ändå blir bra i slutändan. Jag fick inte det jag ville ha som 19-åring och det är helt fantastiskt. Eller med Cormac McCarthys ord: ”I got what I needed instead of what I wanted and that’s just about the best kind of luck you can have.”. Må livet ändras hela tiden.

Kvällen den 30 augusti

Sädesslaget hirs är ingenting jag ägnat en tanke åt i mitt liv. Inte förrän denna vecka, då jag gjort två olika maträtter till Rakel baserat på just hirs. Recept på lämplig mat för barn under ett år är så ofantligt enkelt att googla fram, och det är i dessa stunder som jag älskar internet som mest. Visserligen kan Rakel redan nu i teorin äta det mesta, med vissa givna begränsningar, men fantasin har sina gränser i vardagen. Därmed fick detta bli den stora hirsveckan. Vad väntas nästa vecka? Well, vi får se vad internet säger.

Idag debuterade jag och Rakel på öppna förskolan efter sommaruppehållet. Det blev det vanliga kallpratet med andra föräldrar, tacksamt uppbrutet av bebisar som saknar spärrar och konventioner. Ibland känner jag att det är så himla uppdelat i kön på öppna förskolan – papporna pratar mest med papporna och mammorna mest med andra mammor. Jag har inte varit där tillräckligt många gånger än för att slå fast min tes, men något åt det hållet känns troligt.

Kvällen den 29 augusti

De senaste veckorna har vi skaffat årskort på Liseberg, Universeum och de flesta av Göteborgs museum. Fördelarna med att bo i en storstad under föräldraledigheten blir uppenbara under dagar med halvtrist väder. Med fint väder också förresten, eftersom Liseberg är rätt trevligt att strosa runt på när hemmatillvaron blir aningen för rastlös för oss båda.

Annars går rastlösheten att hålla stången de flesta dagar. Rutinerna tar så lång tid, lekarna kan sträckas ut i all oändlighet och en handfull pekböcker kan fylla en tom halvtimme. För egen del kämpar jag ibland med känslan av att jag måste ta mig vidare, eller närmare bestämt uträtta något utanför bebisbubblan. Jag skriver ner ärenden på post it-lappar, försöker hinna med en del hushållssysslor, så gott det går och utan att knäcka mig. Vardagarna består av bebis, vila och möjligen något mer – i den ordningen.

En skräck jag hade inför att bli förälder var att jag skulle känna djup tristess under föräldraledigheten. Uppleva att dagarna segade sig fram genom oceaner av blöjbyten, skrik och slit. Så känner jag inte. Varje dag vaknar jag upp och ser min dotter – en så självklar början på allt.

Kvällen den 28 augusti

Hela sommaren har gått och jag är halvvägs igenom första vändan av min föräldraledighet. Känslan av oändlighet finns ännu. Tanken att vi fortfarande har tre månader kvar hemmavid, den omsluter mig. Jag vill vara kvar i bubblan.

Jag har haft min första rejäla förkylning sedan Rakel föddes, och insikten om vad sjukdom innebär drabbade mig som en käftsmäll. Att vara sjuk med småbarn kan vara brutalt. Jag är tacksam att hon är så pass liten att hon inte begär särskilt spännande dagar.

Jag låste bloggen under nästan två månader. Nu är den upplåst igen, men jag brottas med tankar om offentligt och privat, om skrivande och mening. Att kunna meddela sig till världen i ett litet hörn av internet – det är fantastiskt, verkligen. Säga till läsarna; jag är som du fast ändå inte.

Eftermiddagen den 7 juli

Plötsligt är jag ensam i lägenheten i flera timmar, förmodligen något slags rekord för året. Inget särskilt görs, och det är väl så det ska vara. Kaffe kokas, brev skrivs, sopor slängs och mat förbereds.

Stora moln fyller himlen över Göteborg. Temperaturen är behagligt mild. Sommaren är på många sätt som vackrast nu, även om jag alltid är svag för andra halvan av augusti.

Om några dagar åker vi norrut, denna gång med bil. Vi håller oss inom Sveriges gränser hela året, vilket jag känner mig tillfreds med. För tio år sedan hade jag haft svårt för tanken på att inte lämna landet. Ännu tidigare, på gymnasiet, var jag helt bestämd i frågan om resandet – jag skulle bli en riktig globetrotter, en sån som blir intervjuad i lokaltidningen för att han besökt så otroligt många länder. Så blev det inte, men det blev bra ändå, detta liv. Världen finns kvar därute, när småbarnslivet är passerat och ekonomin förbättrad. En globetrotter (besökt lika många länder som man är år gammal) blir jag nog aldrig, men av alla titlar man kan ha i livet är väl det en som ekar allra mest tomt.