Plötsligt är jag ensam i lägenheten i flera timmar, förmodligen något slags rekord för året. Inget särskilt görs, och det är väl så det ska vara. Kaffe kokas, brev skrivs, sopor slängs och mat förbereds.
Stora moln fyller himlen över Göteborg. Temperaturen är behagligt mild. Sommaren är på många sätt som vackrast nu, även om jag alltid är svag för andra halvan av augusti.
Om några dagar åker vi norrut, denna gång med bil. Vi håller oss inom Sveriges gränser hela året, vilket jag känner mig tillfreds med. För tio år sedan hade jag haft svårt för tanken på att inte lämna landet. Ännu tidigare, på gymnasiet, var jag helt bestämd i frågan om resandet – jag skulle bli en riktig globetrotter, en sån som blir intervjuad i lokaltidningen för att han besökt så otroligt många länder. Så blev det inte, men det blev bra ändå, detta liv. Världen finns kvar därute, när småbarnslivet är passerat och ekonomin förbättrad. En globetrotter (besökt lika många länder som man är år gammal) blir jag nog aldrig, men av alla titlar man kan ha i livet är väl det en som ekar allra mest tomt.
Knapprandet 