8c04096v.jpg

”Mr. and Mrs. Freddie Howard and their son have been in Bath one and a half years. Used to live in their trailer some distance from Bath. Moved trailer into town about four months ago so that little boy could get to school. The trailer is homemade They used to live in Milo, Maine, where Mr. Howard worked on WPA (Work Projects Administration).” Library of Congress Prints and Photographs Division. 1940.

”Sometimes, immersed in his books, there would come to him the awareness of all that he did not know, of all that he had not read”

Efter mycket om och men har jag beslutat mig för att sluta skriva på den här platsen. Jag har testat mig fram med olika format, stilar och inriktningar genom åren. Nyligen bytte jag webbadress och titel på denna blogg, som ett sista försök att ge näring åt inspirationen. Nu konstaterar jag att jag tröttnat på bloggandet. Jag ser ingen vits med att försöka hålla liv i något som inte är lustfyllt längre. Kanske återuppstår bloggen, kanske skapar jag en ny blogg, kanske hittar jag någon ny kanal.

Jag finns på Twitter under namnet HejEmil, och på Instagram under namnet emiloskarjohansson.

Tack för att ni läst och kommenterat.

Allt gott,

Emil

8a26901v.jpg

”Mr. Shoenfeldt holding a watermelon grown in his tile garden. Tile gardens are an important part of the FSA (Farm Security Administration) subsistence farm program. He had vegetables and melons while his neighbors had none this year. Sheridan County, Kansas.” Farm Security Administration. 1939.

”The mass of men lead lives of quiet desperation. What is called resignation is confirmed desperation. From the desperate city you go into the desperate country, and have to console yourself with the bravery of minks and muskrats.”

Jag är tillbaka på jobbet igen, efter tre veckors semester. Luften är stilla, biblioteket nästan tomt, reservationshyllan gapar glest. Då och då hörs fotsteg av kollegor eller någon enstaka besökare. Någon hostar på våningen nedanför. En dörr stängs. En golvboningsmaskin slås på. Vi är på plats åtta timmar varje dag, men tiden är som sirap. Vi firar någons namnsdag med tårta. Skojar om automatkaffets olidliga smak. Räknar upp kollegor som nästa vecka kommer tillbaka från semestern.

I lägenheten är lådorna kvar här och var, mest i vardagsrummet. En ny stor bokhylla behöver köpas in. Taklampor ska sättas upp. Vi har bott där en dryg månad nu, den första av många.

Idiotiskt nog tittar jag fortfarande på Hemnet nästan varje dag. Letar planlöst efter stora billiga boenden. De finns förstås överallt i Sverige, tycks det som, men aldrig riktigt där jag vill bo. Jag slutar alltid söka efter några minuter. Vi bor ju så bra nu, och vi ska bo där länge.

Dagens Nyheter har just nu en intervjuserie om människor som bryter upp från sitt gamla liv, lämnar ekorrhjulet och hittar ett inre lugn, en ny mening. Vi får aldrig läsa om dem som misslyckas med uppbrottet. Kanske för att ingen av dem vill berätta, kanske för att de aldrig får frågan.

 

8d15350v.jpg

Farm boys and girls dancing to a jukebox at Mary’s Place on U.S. Highway 29 near Charlottesville, Virginia. 1943. Farm Security Administration – Office of War Information photograph collection.

Skinande kvadratmeter

De senaste dagarna har varit tumultartade. Vi har packat ner allt vi äger, fått det forslat till en ny lägenhet och börjat packa upp vårt bohag igen. Vi har bytt en tvåa på 52 kvadrat till en trea på 83. I vår nya lägenheten är vi de första hyresgästerna någonsin. Runt omkring vårt hus byggs ett helt nytt kvarter. Vi hör byggslammer, tutande flyttbilar och skräniga fåglar. Vi suckar åt bländande vita väggar. Den nya hissen är större än den gamla, med en kvinnoröst som ropar ut våningarna. När vi blippar oss in i entrén hörs en röst som hälsar oss välkomna. Vår nya balkong är säkert fyra gånger större än den gamla, vi skojar om att någon skulle kunna bo där ute.

Vi får längre till våra jobb, men det gör nog inte så mycket. Spårvagnar och bussar tar oss dit vi ska. Området är tryggt. Vår hemförsäkringskostnad sänks, meddelar bolaget glatt. När vi pratar eller hostar ekar det i de tomma rummen. Farmor kunde inte höra vad jag sa till henne i telefon idag, det studsande ljudet blev för mycket hennes dåliga hörsel.

Vi är rädda att göra märken i golvet, råka repa en dörr eller skåpslucka. Det ljusa, rena och blanka gör oss nippriga. Vi dämpar vår puls med insikten om att alla hem har skavanker. Med tiden får vårt nya hem sina karaktäristiska ärr.

Vi har båda läst, hört och pratat så mycket om den fruktansvärda segregationen i Göteborg. Vår flytt spär på detta statistiska faktum. Vi är två unga, välutbildade personer med bra löner. Vi flyttar från ett fint område till ett ännu finare, enligt alla socioekonomiska parametrar. Systemet är inte vårt fel, men vi spelar enligt dess regler. Slår oss fram på marknaden, i hopp om något bättre.

Bostadsmarknaden är helt galen i storstäderna och vi har fortfarande lite svårt att förstå hur vi kunde lyckas. Efter 7,5 år i bostadskö öppnades en möjlighet. Vi tog den, med nervositeten och tvekan dunkades innanför pannbenet.

Nu ska vi skapa ett hem, jag och min favoritperson.