8a26901v.jpg

”Mr. Shoenfeldt holding a watermelon grown in his tile garden. Tile gardens are an important part of the FSA (Farm Security Administration) subsistence farm program. He had vegetables and melons while his neighbors had none this year. Sheridan County, Kansas.” Farm Security Administration. 1939.

”The mass of men lead lives of quiet desperation. What is called resignation is confirmed desperation. From the desperate city you go into the desperate country, and have to console yourself with the bravery of minks and muskrats.”

Jag är tillbaka på jobbet igen, efter tre veckors semester. Luften är stilla, biblioteket nästan tomt, reservationshyllan gapar glest. Då och då hörs fotsteg av kollegor eller någon enstaka besökare. Någon hostar på våningen nedanför. En dörr stängs. En golvboningsmaskin slås på. Vi är på plats åtta timmar varje dag, men tiden är som sirap. Vi firar någons namnsdag med tårta. Skojar om automatkaffets olidliga smak. Räknar upp kollegor som nästa vecka kommer tillbaka från semestern.

I lägenheten är lådorna kvar här och var, mest i vardagsrummet. En ny stor bokhylla behöver köpas in. Taklampor ska sättas upp. Vi har bott där en dryg månad nu, den första av många.

Idiotiskt nog tittar jag fortfarande på Hemnet nästan varje dag. Letar planlöst efter stora billiga boenden. De finns förstås överallt i Sverige, tycks det som, men aldrig riktigt där jag vill bo. Jag slutar alltid söka efter några minuter. Vi bor ju så bra nu, och vi ska bo där länge.

Dagens Nyheter har just nu en intervjuserie om människor som bryter upp från sitt gamla liv, lämnar ekorrhjulet och hittar ett inre lugn, en ny mening. Vi får aldrig läsa om dem som misslyckas med uppbrottet. Kanske för att ingen av dem vill berätta, kanske för att de aldrig får frågan.

 

8d15350v.jpg

Farm boys and girls dancing to a jukebox at Mary’s Place on U.S. Highway 29 near Charlottesville, Virginia. 1943. Farm Security Administration – Office of War Information photograph collection.

Skinande kvadratmeter

De senaste dagarna har varit tumultartade. Vi har packat ner allt vi äger, fått det forslat till en ny lägenhet och börjat packa upp vårt bohag igen. Vi har bytt en tvåa på 52 kvadrat till en trea på 83. I vår nya lägenheten är vi de första hyresgästerna någonsin. Runt omkring vårt hus byggs ett helt nytt kvarter. Vi hör byggslammer, tutande flyttbilar och skräniga fåglar. Vi suckar åt bländande vita väggar. Den nya hissen är större än den gamla, med en kvinnoröst som ropar ut våningarna. När vi blippar oss in i entrén hörs en röst som hälsar oss välkomna. Vår nya balkong är säkert fyra gånger större än den gamla, vi skojar om att någon skulle kunna bo där ute.

Vi får längre till våra jobb, men det gör nog inte så mycket. Spårvagnar och bussar tar oss dit vi ska. Området är tryggt. Vår hemförsäkringskostnad sänks, meddelar bolaget glatt. När vi pratar eller hostar ekar det i de tomma rummen. Farmor kunde inte höra vad jag sa till henne i telefon idag, det studsande ljudet blev för mycket hennes dåliga hörsel.

Vi är rädda att göra märken i golvet, råka repa en dörr eller skåpslucka. Det ljusa, rena och blanka gör oss nippriga. Vi dämpar vår puls med insikten om att alla hem har skavanker. Med tiden får vårt nya hem sina karaktäristiska ärr.

Vi har båda läst, hört och pratat så mycket om den fruktansvärda segregationen i Göteborg. Vår flytt spär på detta statistiska faktum. Vi är två unga, välutbildade personer med bra löner. Vi flyttar från ett fint område till ett ännu finare, enligt alla socioekonomiska parametrar. Systemet är inte vårt fel, men vi spelar enligt dess regler. Slår oss fram på marknaden, i hopp om något bättre.

Bostadsmarknaden är helt galen i storstäderna och vi har fortfarande lite svårt att förstå hur vi kunde lyckas. Efter 7,5 år i bostadskö öppnades en möjlighet. Vi tog den, med nervositeten och tvekan dunkades innanför pannbenet.

Nu ska vi skapa ett hem, jag och min favoritperson.

”Allting var en öppen yta och man gick i nån riktning som man tänkte skulle göra att man fattade mer”

Jag tar ut den längsta sammanhängande semestern jag någonsin haft. Ledigheten började för tre timmar sedan. Jag känner hur min hjärna behöver ledighet från arbete och krav, för att istället göras upptagen med andra uppgifter.

Jag tröttnar på att spela tv-spel, för femtielfte gången i ordningen. Är så trött på att jag vissa veckor spelar i ett par timmar varje kväll, utan att bli särskilt road eller stimulerad. Måste bli bättre på att inte fastna i uttröttande och grått tidsfördriv. Jag stänger av mitt Playstation och funderar på att hädanefter bara köpa multiplayer-spel. Om nu tv-spel tvunget ska införskaffas kan de åtminstone ha en social effekt. Suckar åt mig själv, det löjliga i att slå fast begränsade regler om sin tillvaro och den naiva tron på att sådana regler fungerar. Men jag är 30 nu och har en liten pockande maning som ställer mig mot väggen med den stränga frågan ”Är det detta du vill göra?”. Stundtals är det en omöjlighet att få ro i kroppen när uppfordrande livsfrågor bankar sönder vardagens triviala njutningar. Jag bemannar mig och kommer fram till någon slags kompromiss mellan lust och plikt, som så många gånger förr.

Plötsligt; ett meddelande från en person jag inte sett på 6,5 år. Vill du ta en öl ikväll? Jag svarar ja på studs.