8b22136v.jpg

”Son of agricultural day laborer with his twenty-two caliber rifle and home-cured tobacco. McIntosh County, Oklahoma.” Library of Congress Prints & Photographs Division. 1939.

“Between the wish and the thing the world lies waiting”

Har kört ner mig i Cormac McCarthy-träsket. Är drygt halvvägs igenom ”Cities of the Plain” nu, sista delen om unga cowboys i gränstrakterna mellan USA och Mexiko. Boken är skarp, språket renskrapat, hästarna fantastiska och männen hårda. Dialogerna är strösslade med ”all right” och andra repliker som i sammanhanget säkert är autentiska, men bidrar till en lätt släpig läsning. Alla detaljer beskrivs omsorgsfullt; männens utrustning, hästarnas flämtningar, dagens matsäck, hur solen står, hur boskapen beter sig, vad som rör sig vid horisonten.

Det är lite lustigt hur totalt man kan uppslukas av något som annars ter sig så förfärligt löjligt. Som cowboys – en extremt omskriven yrkesgrupp som ofta får axla (anti-)hjälteroller i böcker och filmer, men som i vårt nutida Sverige alltid har starka maskeradvibbar. Inget ont om vuxna män som i dagens Sverige klär sig i cowboy-stil, men jag tänker alltid osökt på High Chaparral och andra nöjesparker. Vilket för mig till Bruce Springsteen, som då och då, i synnerhet i samband med senaste skivsläppet väljer att klä sig som en modern cowboy. Och det ser så löjeväckande ut, så manierat. Springsteen klarar sig ändå lite bättre än vad en svensk artist hade gjort, han räddas till viss del av att han är född i USA. Motsvarigheten för en svensk artist är väl Bockstensmannen, vikingakrigare, karolinersoldat etc. – tänk Ulf Lundell klädd som  snapphane på nästa skiva.

Hur som helst, i Cormac McCarthys böcker tror jag fullständigt på cowboy-myten. Det är en av många fina sidor med litteraturen – att det löjliga kan bli allvar (och vice versa).

 

8d29082v

Arlington, Virginia. A girl looking at snapshots in her room at Idaho Hall, Arlington Farms, a residence for women who work in the U.S. government for the duration of the war. 1943. U.S. Farm Security Administration

”I en bil ut från stan lovade vi att alltid hänge oss åt det fria livet”

Jag dricker öl med en kompis. Vi pratar om dåtid, nutid och framtid. Kanske framför allt dåtidens framtid; hur vi en gång tänkte oss våra framtida liv, och hur vi pratade vitt och brett om detta, ja nästan skröt om liven vi var säkra på att en gång tillskansa oss.

I 20-25-årsåldern kändes det friare, mer öppet och möjligt. Då var det naturligt med drömmar, de var som en förlängning av en själv. Det var intressant att berätta om ens egna ambitioner och höra vad vänner och bekanta hade för planer. Att ta sig för, göra slag i saken.

Nu, i 30-årsåldern, är dessa funderingar och samtal mer sällsynta. Klart att vi har vilja och ambition, men rutinen drar upp gränserna, arbetslivet anger spelreglerna. Vi följer linjen till punkt och pricka. Våra liv är långa vardagar och korta helger. Alltså har samtalen mer övergått till nostalgiskt prat om hur vi en gång talade om framtiden vi nu befinner oss i. Vi sitter på en pub 2020, stillhetens år, med ölen i näven och facit i hand. Vi ler åt våra hopplöst naiva drömmar. Ungefär som att titta på en science fiction-film från 50- eller 60-talet och skratta åt hur löjligt bundna filmskaparna var av sin tids idéer och ideal.

Vi byter ämne och pratar om sommaren, vidgar sedan tidsperspektivet och frågar varandra om ”planer framöver”. Tur att vi är gamla nog att kunna hantera svar som ”Inget särskilt.” och ”Det rullar på.”.

8b35679v

”This family came to the potato harvest after the Oregon hop harvest. In FSA (Farm Security Administration) camp unit. Merrill, Klamath County, Oregon” 1939. Library of Congress Prints and Photographs Division Washington, D.C. 20540 USA

”Vad är vitsen med att vara en flitig ung elev om man sen inte hinner flyga drake nånsin mer?”

Pappa blir bättre, får åka hem, är svag men vid gott mod.

Jag är så trött på distansarbete. När jag väl är på jobbet blir jag trött av alla människor, alla intryck, påminnelsen om automatkaffet.

På Instagram fastnar jag för konton med inspirationscitat. ”Life is either a daring adventure or nothing at all”, ”Tell me, what is it you plan to do with your one wild and precious life?”, ”If you think adventure is dangerous, try routine. It’s lethal.”. Sant, förnumstigt, von oben, brännande och avmätt på samma gång.

Funderar på att starta ett Instagram-konto med parafraserade inspirationscitat, där alla referenser till livet byts ut mot lojt skärmtittande.

Ringer till farmor. Hon är isolerad i hemmet. Dagarna är förvillande lika. Hon städar, läser tidningen, går en kort promenad. ”Förmiddagarna går ganska bra, men sedan är det många långa timmar.” På kvällen erbjuder tv-tablån underhållning. Sedan läggning och en ny dag med samma schema. Hon pratar mycket om farfar, minns hans små vanor. ”När man är gammal har man bara minnena.”, säger hon.

Jag vägrar sluta tro på att världen fortfarande är förtrollad, hur larvigt (likt ett inspirationscitat) det än låter.

Alla de timmar jag stirrade in i en skärm, inte visste jag att det var livet.

Dessa sekundärupplevelser vi vegeterar oss med.

“May you use your smartphone every day of your life.”

“You only live once, but if you do it right, you’ll have enough time to stare into your smartphone.”

“Good friends, good books, and a smartphone with Wi-Fi connection: this is the ideal life.”

“Life is a social media app and there are a thousand notifications I have not yet checked.”

“That it will never come again is what makes my Facebook account so sweet.”

“It does not matter how slow your internet connection is as long as you do not stop using it.”