”Washington, D.C. Girl sitting alone in the Sea Grill, a bar and restaurant waiting for a pickup. ‘I come in here pretty often, sometimes alone, mostly with another girl, we drink beer, and talk, and of course we keep our eyes open–you’d be surprised at how often nice, lonesome soldiers ask Sue, the waitress, to introduce them to us’.” Farm Security Administration/Office of War Information Black-and-White Negatives

”I asked myself about the present: how wide it was, how deep it was, how much was mine to keep.”

Det är en tid av väntande, en tid av tankar utan slut och en tid av växande frustration. Man gör upp planer för 2021 bara för att kunna fästa blicken på något. Man börjar läsa Lars Noréns senast utgivna dagbok, bara för att inse att någon annan också har det kämpigt i livet. (Som om det var en nyhet.)

Man har tråkigt och ingenting tycks hända. Man sätter sig vid datorn för att ”kolla runt” på de vanliga sajterna. Man inbillar sig att något har hänt där, eller kan hända, bara man kikar in. Så man gör just det. Klickar runt. Tittar på nyheter, bloggar, mail, sociala och asociala medier. Intet nytt någonstans.

Man packar ner tv-spelskonsolerna för femtielfte gången. Som en markering, oklart mot vem eller vad. Man inbillar sig ha skapat förutsättningar för att något ska hända.

Fysiska brev minskar i postgången. Man reser motstånd mot utvecklingen och skriver ett brev för hand. Postar kuvertet och känner effekten av en mikroskopisk vinst.

“Life has become immeasurably better since I have been forced to stop taking it seriously.”

Nästa president i USA är vald och anständigheten räknar hem en seger. Svårt att föreställa sig en värld där Trump inte är en del av det dagliga nyhetsflödet, men det lär bli en lisa för själen.

Kylan har inte kommit till Göteborg än. Idag mitt på dagen gick jag utan jacka. Mössan har bara använts en gång. Vantarna en handfull. Mörkret är naturligtvis här, det kan man alltid räkna med.

Jag har hittills läst 46 böcker i år, enligt mitt Goodreads-konto. Nästa år tänker jag inte gå med i årets ”reading challenge”. Jag har så lätt att fastna för små triviala mätbara mål, att upphöja det till en skev plikt.

Jag tänker att jag ska gå upp tidigt på helgerna. Vara uppe långt innan gryningen, se den första mörkblå strimman på himlen. Jag ställer väckarklockan. Går upp och slår av alarmet. Går och lägger mig igen. Gryningen kommer ändå, utan min blick.

Bloggandet var något annat förr. För tio-tolv år sedan fanns det hundratals roliga, intressanta och tänkvärda små tittfönster till folks liv. Det är lätt att bli nostalgisk, men det känns som att det diskuterades mer, länkades och kommenterades. Som att detta var en mer livlig, sprudlande, viktig aktivitet. Vi är de sista dinosaurierna instängda i en vacker liten dal.

”Arkansas mother come to California for a new start, with husband and eleven children. Now a rural rehabilitation client. Tulare County, California” Farm Security Administration/Office of War Information Black-and-White Negatives

”Only by going alone in silence, without baggage, can one truly get into the heart of the wilderness. All other travel is mere dust and hotels and baggage and chatter.”

Till slut når man en punkt i livet där man inte längre har några mål. Eller nej, vad fegt, jag skriver ”man” istället för ”jag”. Jag menar ju mig själv. Alltså; till slut når jag en punkt i livet där jag inte längre har några mål. Vilket föranleder frågan om vilka mål jag syftar på. Här menar jag stora mål, saker att kryssa, bocka för och stryka på livets långa lista över och viktiga och oviktiga milstolpar. Som att börja skolan, skaffa moped, kyssas, ta studenten, skaffa körkort, ta examen, få ett jobb, få tillsvidareanställning, få ett förstahandskontrakt, träffa någon att leva resten av sitt liv med. Jag har gjort allt det där. Och sen då? Måste man ha så flåshurtigt hetsiga mål i livet? Måste man hänga upp sin tillvaro på en lista med punkter att bocka av? Nej, det måste man ju inte. Och det är väl ingen själ som vid sina sinnes fulla bruk helt och hållet väljer ett eller några mål att helt hänge sig åt…? (Okej, klart det finns sådana.)

Men ändå, det finns nyanser mellan ytterligheterna. Man kan ha livsmål på skoj, en rolig lista att snegla på emellanåt. Men inte ens då blir det lätt. För vad ska man ta upp? Och så börjar man fundera på vem sjutton som bryr sig om hela svamlet. Och så inser man att det där hade man kunnat hålla för sig själv. Yra om livsmål sådär. I en jävla blogg. Vem fan orkar med att ödsla energi på att läsa det där?

Och så slutar man skriva. Och börjar istället, kanske en aning, leva lite grann. Vad det nu är, hur det nu går till, vilka regler som nu finns och vilka mål man än ska ha.

”From toy trains to parachute flare casings is the work history of Stephanie Cewe, whose skill with this electric screwdriver has been turned to the aid of Uncle Sam’s war machine. Here she is shown at her former job–assembling locomotives for toy trains. Today she operates the same screwdriver in her assembly work on flare casing. A. C. Gilbert Company, New Haven, Connecticut” Farm Security Administration/Office of War Information Black-and-White Negatives

“Remember, remember, this is now, and now, and now. Live it, feel it, cling to it. I want to become acutely aware of all I’ve taken for granted.”

Mörkret sänker sig över Sverige, som det alltid gör i slutet av oktober. Det är en livslång källa till suckar och resignerade konstateranden från miljoner svenskar. Man vänjer sig, accepterar sin lott, men framhärdar ändå att man skulle kunna tycka om att bo någon annanstans. Ofta har man svårt att precisera sig. Var ska man bo då? Hemlandet blir det minst dåliga alternativet, all things considered.

Sveriges enda kvarvarande större kedja för fysisk hyrfilm överger sin tidigare kärnverksamhet. Streaming är snart allenarådande. Och man känner sig stockkonservativ när man fäller en liten tår över att ännu en form av kulturkonsumtion blir helt digital.

För exakt 120 år sedan föddes Karin Boye. Hennes dikter och prosa är otroligt aktuella än idag, kanske mer än någonsin.

”People on one of the rides on amusement row at the Labor Day celebration, Silverton, Colorado” Farm Security Administration/Office of War Information Black-and-White Negatives

“No passion is stronger in the breast of a man than the desire to make others believe as he believes. Nothing so cuts at the root of his happiness and fills him with rage as the sense that another rates low what he prizes high.”

Det är lätt att drabbas av; man råkar hamna i Explore-läget på Instagram, trycker av misstag på ”Populärt” på Youtube eller råkar snegla på det av algoritmer rekommenderade sidofältet på vilken socialt mediekanal man nu konsumerar. Där är dem, våra svenska influencers, denna skakande nya yrkesgrupp, redo att göra sin vardag till en produkt och sedan pressa in reklam på alla tänkbara fronter. Efter att ha skådat ner i hudvårdsavgrunden och sminkproduktshelvetet går man vidare i livet, skälvandes och traumatiserad.

Men så en tid senare ramlar man ner bland Youtube-kanaler och Instagram-konton tillhörandes en annan grupp influencers; de manliga roliga typerna. Här trängs ”sköna” killar som imiterar sina flickvänner, tokroliga nyblivna pappor som varje dag producerar skämt med hjälp av sitt barn och ”härliga” killgäng slår mynt på svensexa-förnedringar. Och man konstaterar att man sett mycket i detta digitala liv, men sällan något så vanvettigt kräkframkallande.

Kanske börjar jag bara bli för gammal. Kanske förstår jag ingenting av det nya hippa som dagens ungdom ägnar sig åt.

(Visserligen minns man hur, ursäkta uttrycket, dum i huvudet man själv var under gymnasiet, och vilka sanslöst menlösa upptåg man ansträngde sig med på den tiden. Men det var en annan tid, man var en annan person då. Eller hur var det nu? )