8b29843v

Eighty year old woman living in squatters’ camp on the outskirts of Bakersfield, California. ”If you lose your pluck you lose the most there is in you – all you’ve got to live with” 1936. U.S. Farm Security Administration/Office of War Information Black & White

“I got what I needed instead of what I wanted and that’s just about the best kind of luck you can have.”

Jag sitter framför datorn mellan 8 och 16, skriver, svettas och våndas. Blir klar med sista uppgiften, lämnar in, pustar ut. Lovar dyrt och heligt att aldrig mer läsa en sommarkurs, det är inte värt svetten och semesterdagar som stressas iväg. Går till MediaMarkt för att ”unna mig något”. Hittar ingenting intressant. Går hem.

Går in på Adlibris.se för att ”unna mig något”. Sedan Bokus.se. Sedan Naturkompaniet.se. Hittar ingenting intressant.

Dricker kaffe och äter glass. Fläkten surrar högljutt bakom mig, trots lägsta styrkan.

Om en vecka är jag på jobbet. Snart kommer studenterna och höstterminen är ett faktum – min andra hösttermin som universitetsbibliotekarie.

Jag försöker  reda ut vad jag vill och kan göra med mina sista semesterdagar. Semestertimmar är nästan en bättre term denna sista lediga vecka. Det blir en kort lista.

 

 

“I could not help it: the restlessness was in my nature; it agitated me to pain sometimes.”

Sensommarsolen gassar, tankarna blir tröga och svetten lackar. Sommarkursens inlämningar betas av i hyfsad takt. Nu återstår bara fördjupningsuppgiften, med deadline om en vecka. Jag skulle kunna rafsa ihop något, men det är inte min stil. Jag måste på ett nästan tvångsmässigt sätt gå in för uppgiften, ta den på allvar, läsa på, referera, bygga upp mina analyser på god grund. Onödigt ambitiöst och ineffektivt, för det är just bara en sommarkurs på 7,5 hp. Nu är motivationen lika låg som dagstemperaturen är hög. Nästa vecka blir en mödosam kamp framför tangentbordet, med persiennerna nedhissade.

En semestervecka återstår, lyxigt nog. Sommaren 2020 har varit den lugnaste på länge, precis som för de flesta andra. Till hösten väntar jobb, ett förhoppningsvis mer öppet kulturliv, kanske ett par nya vanor och ja, ni hör ju hur torrt allting låter. 2020 är det stora mellanåret.

Idag lyssnade jag på Martin Hägglunds sommarprat. Han pratar om vad ska vi göra med våra liv, vad som ger livet mening. Jag står där med hörlurar, kommer på mig själv med att nicka instämmande i riktning mot datorn. Sedan tar sommarpratet slut och jag tappar bort tankarna i nuet.

 

 

 

 

8d33336v

A Greyhound bus trip from Louisville, Kentucky, to Memphis, Tennessee, and the terminals. This WAC (Women’s Army Corps) and sailor met when they got on the bus in Memphis. By the time it reached Chattanooga, they had found a lot in common. 1943. U.S. Farm Security Administration

“At one time in the world there were woods that no one owned”

I lördags kväll slog det mig; jag har aldrig upplevt en sommargryning. Åtminstone inte i södra Sverige, åtmistone inte från nattens sista mörker till den fulla dagens bländning.

Jag tittade på klockan (den var 23), kände efter i kroppen (jag var pigg), funderade över morgondagens krav (de var få). Pratade med Sara om det (hon ville inte hänga med).

Men när går solen egentligen upp över Göteborg? Jag hade mina aningar. En googling gav svaret; 04:11. Vilket väl måste vara i princip sämsta tiden för den som vill få hyfsad mängd sömn.

Först tänkte jag sova ett par timmar och sedan masa mig upp, klä på mig och gå ut. Kameran låg i ryggsäcken och vattenflaskan var fylld på nytt.

Jag tänkte sova ett par timmar, men så blev det inte.

Internet håller mig uppe och vips så är klockan närmare tre. Prick 03.00 lämnar jag lägenheten.

Den krispiga nattluften piggar upp mig ytterligare. Jag är redan ganska upprymd av hela idén och känslan ökar ju närmare jag kom mitt mål; det stora skogsområdet nära vår lägenhet.

En halvtimme senare är jag en bit in i skogen, omsluten av träd och fågelsång. Jag följer promenadvägarna, de flesta upplysta. Gryningens första antydningar börjar märkas, kontrasterna ökar långsamt.

Jag hör ljud långt bortifrån. Dunkande. En fest. Efter ett tag av velande bestämmer jag mig; jag måste dit. I en timme går jag i riktning mot musiken, hela tiden i samma enorma skogsområde. Jag kommer till en skylt som anger en höjd jag inte besökt förr. Musiken hörs tydligare. Jag går vidare, uppför en snirklig stig. Två killar möter mig, den ene hälsar mig välkommen till festen, pekar och säger att den är där uppe. Jag tackar, osäker på om det är en fest jag vill ha.

Jag når toppen och en svartfest med 50 ungdomar. Jag känner mig som en vuxen på stan, trots att jag klär mig ungefär som dem. Jag är tio år äldre än de flesta. Tänker på Tomas Tranströmers ord: ”Vi är på en fest som inte älskar oss”. Går ner igen.

Klockan är en bit över halv fem. Jag bestämmer mig för att fortsätta längre in i skogen, mot den största sjön i området. Tröttheten jagar jag bort med vatten och granskott. Möter rådjur och ekorrar. Hör fåglarnas gemytliga kakafoni. Träffar på en man som tömmer en soptunna. Han letar pantburkar. Soptunnan ger ingen utdelning. Han lommar vidare, händerna fulla av bågnande plastkassar. Jag hör rasslet av burkar och det låga mullret av friktionen mellan sko och väg, hans hasande gångstil smärtar.

Efter nästan fyra timmar är jag hemma igen. Kokar kaffe, rostar mackor. Lägger mig till slut för att sova ett par timmar. Vaknar vid 10. Försöker återge allting för Sara. Inser, återigen, att vissa upplevelser är svåra att beskriva på ett rättvist sätt.

 

8b22136v.jpg

”Son of agricultural day laborer with his twenty-two caliber rifle and home-cured tobacco. McIntosh County, Oklahoma.” Library of Congress Prints & Photographs Division. 1939.

“Between the wish and the thing the world lies waiting”

Har kört ner mig i Cormac McCarthy-träsket. Är drygt halvvägs igenom ”Cities of the Plain” nu, sista delen om unga cowboys i gränstrakterna mellan USA och Mexiko. Boken är skarp, språket renskrapat, hästarna fantastiska och männen hårda. Dialogerna är strösslade med ”all right” och andra repliker som i sammanhanget säkert är autentiska, men bidrar till en lätt släpig läsning. Alla detaljer beskrivs omsorgsfullt; männens utrustning, hästarnas flämtningar, dagens matsäck, hur solen står, hur boskapen beter sig, vad som rör sig vid horisonten.

Det är lite lustigt hur totalt man kan uppslukas av något som annars ter sig så förfärligt löjligt. Som cowboys – en extremt omskriven yrkesgrupp som ofta får axla (anti-)hjälteroller i böcker och filmer, men som i vårt nutida Sverige alltid har starka maskeradvibbar. Inget ont om vuxna män som i dagens Sverige klär sig i cowboy-stil, men jag tänker alltid osökt på High Chaparral och andra nöjesparker. Vilket för mig till Bruce Springsteen, som då och då, i synnerhet i samband med senaste skivsläppet väljer att klä sig som en modern cowboy. Och det ser så löjeväckande ut, så manierat. Springsteen klarar sig ändå lite bättre än vad en svensk artist hade gjort, han räddas till viss del av att han är född i USA. Motsvarigheten för en svensk artist är väl Bockstensmannen, vikingakrigare, karolinersoldat etc. – tänk Ulf Lundell klädd som  snapphane på nästa skiva.

Hur som helst, i Cormac McCarthys böcker tror jag fullständigt på cowboy-myten. Det är en av många fina sidor med litteraturen – att det löjliga kan bli allvar (och vice versa).

 

8d29082v

Arlington, Virginia. A girl looking at snapshots in her room at Idaho Hall, Arlington Farms, a residence for women who work in the U.S. government for the duration of the war. 1943. U.S. Farm Security Administration

”I en bil ut från stan lovade vi att alltid hänge oss åt det fria livet”

Jag dricker öl med en kompis. Vi pratar om dåtid, nutid och framtid. Kanske framför allt dåtidens framtid; hur vi en gång tänkte oss våra framtida liv, och hur vi pratade vitt och brett om detta, ja nästan skröt om liven vi var säkra på att en gång tillskansa oss.

I 20-25-årsåldern kändes det friare, mer öppet och möjligt. Då var det naturligt med drömmar, de var som en förlängning av en själv. Det var intressant att berätta om ens egna ambitioner och höra vad vänner och bekanta hade för planer. Att ta sig för, göra slag i saken.

Nu, i 30-årsåldern, är dessa funderingar och samtal mer sällsynta. Klart att vi har vilja och ambition, men rutinen drar upp gränserna, arbetslivet anger spelreglerna. Vi följer linjen till punkt och pricka. Våra liv är långa vardagar och korta helger. Alltså har samtalen mer övergått till nostalgiskt prat om hur vi en gång talade om framtiden vi nu befinner oss i. Vi sitter på en pub 2020, stillhetens år, med ölen i näven och facit i hand. Vi ler åt våra hopplöst naiva drömmar. Ungefär som att titta på en science fiction-film från 50- eller 60-talet och skratta åt hur löjligt bundna filmskaparna var av sin tids idéer och ideal.

Vi byter ämne och pratar om sommaren, vidgar sedan tidsperspektivet och frågar varandra om ”planer framöver”. Tur att vi är gamla nog att kunna hantera svar som ”Inget särskilt.” och ”Det rullar på.”.