”I’m going to miss you.”

I tisdags ledde jag skolans engelska bokklubb för sista gången. Tio elever kom och diskuterade Bret Easton Ellis ”American Psycho”. Jag har träffat gruppen i snart två år, ungefär varannan månad. På första mötet var de tysta och försynta, såg mest ut som blyga högstadieelever. Men nu, när de gått över hälften av sin gymnasietid, har de växt, mognat och tar mer plats.

I början av tisdagens möte är de återigen nervösa och försiktiga, åtminstone på ytan. Ingen går fram och tar för sig av kaffet, teet och bullarna jag dukat upp. De bara sätter sig vid bordet och verkar vänta på något. När den sista medlemmen i bokklubben kommit tar de fram en fin tårta som de köpt på ett lokalt bageri. Jag blir rörd och springer för att hämta tallrikar och skedar.

Efter bokdiskussionen ska det fotas. Vi tar mängder med bilder. Jag bannar mig själv för att jag spänner mina käkar, som jag alltid gör när en kamera åker fram. En elev frågar ”Emil, may I hug you?” och jag svarar ”Of course!”. Jag får ett gäng nya följare på Instagram, efter en mikrosekunds tvekan. Jag tror jag lyckas få ur mig något i stil med ”I’m going to miss you.”. Sedan stängs dörren till biblioteket och det blir tomt, märkligt tomt.