Amerikanskt kallprat och svenska måsar

Jag har alltid haft en något bitterljuv relation till det engelska språket. I grundskolan och på gymnasiet var jag rätt bra på engelskalektionerna, utan att någonsin vara bäst i klassen. Jag var, och är fortfarande, bäst på att skriva engelska. Den muntliga delen har varit lite kämpigare.

När jag var 11-12 år kom två amerikanska släktingar på besök, ett par äldre damer som jag hade blodsband med via mormor. De kunde inte ett ord svenska. Min engelska var hyfsad, åtminstone enligt min lärare. Men jag chockades direkt av en artig fråga från en av amerikanskorna; ”What’s your favorite school subject?”. Det var samhällskunskap, men jag hade noll koll på den engelska termen för ämnet. Till sist fick jag ur mig ett mumlande svar om geografi.

Under en utflykt till havet senare samma dag stålsatte jag mig och försökte undvika sällskapet så gott det gick. Trots att jag höll mig på min kant hörde jag snart hur någon hojtade ”Emil, what kind of bird is that?”. Amerikanskan pekade på en fiskmås och min hjärna låste sig för ett par sekunder. Jag hade ingen aning om vad fiskmås heter på engelska. Men något var jag tvungen att säga till den snälla amerikanska släktingen. Jag tittade henne i ögonen och sa, utan att blinka; ”I think it’s a FISKMÅS”.

18 år senare har min engelska förbättrats avsevärt, men fortfarande drabbas jag av de där frustrerande låsningarna, när mitt vokabulär uppvisar luckor. När jag arbetade som bibliotekarie på Hvitfeldtska gymnasiet kunde jag ibland hamna i pinsamma situationer med skolans internationella elever, då jag plötsligt glömt termen för vikarie, läroplan eller personalrum. Jag irrade ibland in mig i långa språkliga omvägar, för att komma runt de ord jag saknade. Detsamma gällde kallpratet med de engelsktalande lärarna på skolans internationella program, då flera av dem inte behärskade svenska, eller i vilket fall föredrog engelska. Jag har tappat räkningen på alla irriterande små hjärnsläpp vid kaffeautomaten och fikabordet, när jag inte till fullo förmådde beskriva filmen jag såg i helgen eller boken jag nyss läste ut.

Min sista dag på Hvitfeldtska sa jag farväl till en amerikansk lärare. Han avslutade med att säga ”We should get a beer some day. Do you have my number?”. Jag tog honom på orden och smsade honom ett par dagar senare. Igår sågs vi på en pub, drack öl och pratade om allt och inget. Min inledande nervositet sjönk snabbt undan. Flera gånger under kvällen slogs jag av tanken på hur bra det flöt på, hur lätt det var att avverka samtalsämnen och argumentera för olika saker. Viss skillnad mot svenskan är det förstås, en hel del nyanser saknas och ironi är en svårare konst. Men ändå, jag kan konversera! Idag på jobbet träffade jag på ännu en amerikansk lärare från Hvitfeldtska, på en workshop. Vi pratade en god stund, om jobbet, sommaren, framtiden – också detta gick utmärkt. Jag vill så gärna tolka detta som goda tecken. Jag vill tro att jag kommit över den där kritiska tröskeln, att jag långsamt börjar känna mig hemtam i ett andra språk.

Tyskan då? Som jag läste i totalt sex år, till sista året på gymnasiet. Well, ett steg i taget. Berlin får vänta.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s